Wåffelcrossen my story

Dagen D. Vaknade onervös, åt frukost och blev nervös. Har jag med allt? Hjälm? Handskar? Jag hade säkert med alldeles för mycket men hellre det än för lite. Väl på startområdet kom jag på att jag inte värmt upp överhuvudtaget. Satsade på att cykla något varv runt kvarteret och sen ett lugnt första varv. Det höll rätt okej. Första varvet är alltid ett lugnt ”kolla på banan”-varv så det var bara att glida med. Inför själva starten la jag mig lång bak för att kunna köra mitt eget race.

Pang! Så var vi iväg. I början blev jag lite stressad att hänga med dom som låg framför och körde nog lite för hårt för mitt eget bästa. Drog av på tempot ordentligt och tänkte att det här ska vara mitt race. Så där låg jag och tuffade på. Hade en klar bild av banan och var glad över att jag hade provat den innan (värt!!). När jag började bli omkörd och varvad kändes det lite hårt men vände det snabbt till att det var min första tävling och jag har ju bara cyklat i ca 6 månader. Alla som cyklade om var oerhört tydliga med att dom skulle förbi, alla förutom en som sa ”kommer höger” men körde om vänster, men jag hade läget under kontroll.

Allt gick som planerat. Efter ett par varv började det bli lite svårt att klicka i pedalerna, alldeles för mycket sand i klossarna. Jag fick slå skorna mot ramen och stampa ordentligt när det var asfalt. När jag blev trött började också fumligheten, växlade fel en gång (på heeelt fel ställe!) och bromsade lite för hårt nerför men annars gick det över förväntan.

Tävlingen går ut på att köra 40 minuter på en varvbana och när du ser en röd skylt så ska du köra ett varv till. Jag körde förbi skyltplaceringen 2 minuter innan den vändes och insåg snabbt att jag hade två varv kvar att köra. Otur i oturen verkligen. Inför sista varvet trodde jag att jag var sist kvar, det var nästan lite pinsamt men återigen positiva tankar, ”det här är mitt lopp, mitt första lopp”. Jag tror jag kom in sist (blev omcyklad 50 meter från mål) men vad gör det om 100 år?
Taggad till tusen eller dönervös  Alla var välkomna, verkligen alla!Världens bästa hejarklack höjde humöret varje gång jag passerade. 
Trött, stolt och glad. 

Min personliga hovfotograf Patrick Cole står för alla bilderna. Jag ber om ursäkt för kass redigering, jag orkade helt enkelt inte!

Annonser

9 reaktioner på ”Wåffelcrossen my story

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s