Kategoriarkiv: Mentalt

2013

Jag la ut en tråd igår om vad jag ville med 2013, ett år då jag vill utvecklas på ett personligt plan. Jag har mina svackor, särskilt i självförtroendet, där jag tror att jag inte kan. 2012 motbevisade det lite. 2012 var året jag tog examen, började jobba, vågade stå för min sak, började cykla både MTB och racer, lärde mig cykla i grupp och avslutade med debut i Wåffelcrossen. Det tog ofta emot med tankar som ”jag kan inte” och ”jag kommer nog bara vara i vägen” men varje litet steg stärkte mig. 2013 lovar jag mig själv att göra det jag vill och att tro på att jag kommer klara av det.

Annonser

#hälsohets

Så här på årets sista dag hör det till att lova saker inför nästa år. Nyårslöften kallas det och brukar inte alltid hålla så länge. Samtidigt som tidningarna skriver om att vi ska vara nöjda med våra kroppar så ska vi samtidigt gå ner 4 kg, tajta till kroppen och få synliga muskler. Varför denna hets? Kan vi inte bara få vara nöjda? Men istället känns alla så stressade över att det är dags att komma i nyårsklänningen och fixa beach 2013. Köp en större storlek istället om du inte kommer i klänningen, det är faktiskt inte världens katastrof.
Kan jag bara inte få äta vitt bröd utan att få konstiga blickar? Eller ta en fläskig kaka till kaffet bara för att jag vill? Nej, vi ska vara så jävla nyttiga! Jag vet vad jag bör äta, jag vet vad min kropp mår bra av. Du har ingen aning om vad som passar min kropp för alla är vi olika. Men istället ska vi gärna stå i ett led, alla mot LCHF, fullkorn och tajta kroppar.

2013 ska bli året då jag blir mer jag och står för mina egna val. Vill jag ta den där chokladbiten så ska jag göra det för att jag vill, och inte komma med någon bortförklaring i stil med ”jag unnar mig…”.

Hjärnspöken och tekniktips

Alla har vi nog något som hjärnan sätter stopp för. Inom klättringen var det väldigt vanligt att anledningen till att du inte klarade nästa flytt satt mest i huvudet. Mitt hjärnspöke kring MTB har senaste tiden varit uppförsbackar, korta och branta där jag tror att jag inte ska hinna klicka ur och välta åt sidan. Jag gjorde nämligen en sån vurpa i somras, på asfalt, med röntgenbesök som resultat. Ingen fara den gången men det sitter kvar i huvudet.
På wåffelcrossbanan finns en backe, kort men ganska brant. Under tävling har jag klickat ur och sprungit upp för den. Idag när det var träning så tänkte jag ge mig på den. Började självklart med att välta… Hur svårt kan det vara?! Idag var Linnéa med på träningen och jag tror vi båda var lite mesiga men samtidigt stärkta av vad den andra av oss klarade. ”Kan hon så kan jag!”

Efter en stund cyklade Victor ifatt oss och gav massa tekniktips. Vi pratade om att ta kurvor som i formel 1 och att bromsa på rätt ställen. Sen pratade vi också om backen. ”Kom igen, Anna, vi kör den!”. Med rätt teknik och med rätt pepp så satt den! Jag var tvungen att köra ett par gånger till, inte alla med lika bra resultat men med lite extra finpill, lite mer tramp i pedalerna och lite mer pannben så satt den flera gånger!

V
ill ni veta tipset? Trampa massa fart, håll höger höger höger så långt det går, kör nästan över pinnarna längst upp och se till att den lilla jordhögen är på vänstersida. That’s it!

Cyklande tjejer

I morse läste jag Jessicas inlägg om Sweden Bike expo och hennes förvåning över att så få tjejer cyklar. Jag tror egentligen inte att det är så få tjejer som cyklar. Däremot tror jag inte att vi syns så väl, än. Visst det är en prylsport utan dess like och det är rätt mycket mekande. Prylarna gör mig ingenting och mekandet får jag väl lära mig (grundkurs i mekande önskas också av cykelkompis eller tomten). Tack Youtube för allt du visat mig!

På facebook finns en grupp för bara tjejer där vi kan ställa frågor till varandra, peppa och åka på läger ihop. Cyklande tjejer har i dag 1209 (!!) medlemmar. Only girls!
Jag vet att Lund har en stor grupp som kallas tjejklungan som kör regelbundet och att liknande tankar finns i Stockholm. Även vi i Jönköping håller på att dra ihop Tjejklungan-Jönköping, än så länge har vi bara fikat ihop men till våren finns planer på gemensamma pass. Supersnabba Sub-XX imponerade senaste runt Vättern och har storslagna planer för 2013. Tjejer som gillar att cykla i grupp och som vill göra jobbet själva.

Det finns mängder cykelbrudar på nätet, dom är bara lite svåra att hitta. Elna, Helena och Wilma har jag följt länge. Vi tjejer gillar cykling, flera av oss vill lära oss och vill utvecklas. Tyvärr står vi fortfarande efter när det gäller prylar i affärer (efterlysning små handskar och snygga cyklekläder utan blommor) eller att visa oss. Jag hoppas det vänder snart.

Jag har svårt med att våga, det vet jag. Men när jag väl är där så är det nästan det bästa jag gjort. Både övervunnit min rädsla och fått lite endorfiner. Våga tjejer! Killarna tar väl hand om oss och tycker alltid det är skoj med nya ansikten. Kanske orkar vi inte hänga med i samma tempo men det går kanske att vänta in gruppen vid nästa stig-vägskäl. Eller tillämpa fart efter kamrat, jag orkar inte alltid dra men kan oftast bli dragen av starkare killar. Det är lite tråkigt när jag på Wåffelcrossen stod med 60-talet killar och 4 tjejer på startlinjen. Eller på spinningen där jag också fick det till 4 tjejer och massa killar. Mer cyklande tjejer! 

Göran Kropp

När jag var liten, i kanske 10-års åldern, tog min pappa med mig på en föreläsning med Göran Kropp. Det var precis när han hade kommit hem från Himalaya på cykel och bestigit Mount Everest utan syrgas. Han var cool. Han var min idol. Jag hade som målsättning att bli första svenska kvinna på K2. Nu gillar jag inte kallt, och lockas inte av alpin klättring men ändå. Jag kommer ihåg att jag fick en tröja med expeditionstryck och hans autograf på höger axel. Min mamma fyllde i den autografen efter varje tvätt. Jag har fortfarande kvar tröjan, tyvärr utan autograf.

När jag flyttade till Jönköping förstod jag hur stor han var. På klätterklubben hänger vackra minnesbilder och varje träning slogs man av vilket äventyr han gjort. Alla som kände/träffade/kom i kontakt med honom berättar att han var en otroligt snäll och rolig prick.

Både Göran och Renata Chlumska imponerar med sin beslutsamhet och sin målmedvetenhet. Jag läste någonstans nu att Renata är glad att Görans minne får leva kvar och att han kan fortsätta inspirera andra, en fin tanke. Idag är det exakt 10 år sen Göran Kropp avled i en klätterolycka och Renata samt fotograferna Fredrik Blomqvist och Magnus Roman höll en otroligt vacker fotoutställning på Publik Studio i Jönköping. Jag gick därifrån rörd. Jag är rörd efter att ha skrivit detta inlägget. I kväll ska jag nog sova i min Göran-tshirt och vakna mer motiverad än någonsin i morgon bitti.

 

Blodsmak

Ibland kommer livet emellan och stället små stoppklossar i vardagen. Igår var en sån dag… Efter att ha gått igenom det tillräckligt länge i mitt huvud behövde jag träna, träna ordentligt! Endorfiner är som lyckopiller och precis vad jag behövde för att tänka på något annat.

Ordentlig träning innebar Järabacken. För er som inte känner till Jönköping är det stadens slalombacke. Upp och ner tre gånger. Omgång 1 var vi optimistiska och tänkte att vi kunde jogga lite. Påväg ner igen funderade jag över vad blodsmak i munnen beror på. Omgång två gick bättre, vi tog det lugnare. Det småregnade och var perfekt svalt. Omgång 3 gick på järnvilja och benen skakade varje gång vi stannade till. Ordentlig stretching och hemgjorda köttbullar gjorde susen för både min kropp och knopp.

Att ladda om

Bästa träningskompisen har lämnat mig på grund av goda orsaker (nej vi är inte osams) och jag hatar egentligen att träna själv. Efter att ha undvikit gymmet i snart 2 veckor kände jag att denna vecka måste jag växla upp och ta tag i det igen. Vår gemensamma träningsplanering skrotas och jag tar nya steg. I samband med nytändningen kom det här inlägget och det kunde inte ha kommit lägligare!

Idag trotsade jag solen och åkte till gymmet. Jag tog till mig av vad Lofsan sa om pulshöjare i mellan övningarna och har gjort så många burpiees idag att jag snart kräks. Men det kändes sjuk effektivt, jag kände mig stark och svettades ordentligt.
Passet bestod av mängder av superset, 2 övningar kombinerade. Högt tempo och effektivt pass. Jag körde bland annat utfall med KB i ena handen+svingar med KB+burpiees, boxhopp+burpiees, rodd+backflies, triceps i TRX+rygglyft, hipdrop+sidorotationer.

ps: vet inte vart bloggen är på väg, tar mer och mer bilder som jag vill publicera men varken på mat eller på träning, vilket ursprungsidéen med bloggen var. Varför läser du min blogg? Vad har du gillat med den? Vad gillar du inte? Jag skulle bli jätteglad om du lämnade en kommentar.

Torsdagsträning

Igår mötte jag upp 2 kompisar på gymmet och körde ett pass efter deras huvud. Det blev mycket rena muskelgrupper, fria vikter och ett rätt muskligt pass. Jag blandade in både knäböj och utfall (kompisarna ville inte köra ben) och lite TRX-övningar. Det är där mina pass oftast landar, i den mer funktionella hörnan.
En annan sak jag kom och tänka på igår var hur otjejigt det är att gymma och hur många tjejer är rädda för stora biffiga muskler. Jag vet inte hur ofta jag får höra att de inte vill ha stora muskler utan långa slanka, och inte tar i ordentligt för att de inte vill bli muskliga. Själv fläskade jag på med både PB och tunga lyft igår, svettades som en gris och la mig på soffan med benen i högläge när jag kom hem. Jag tror att stora muskler tar sjukt mycket tid och engagemang att få, tid och energi som jag inte lägger ner på det. Däremot vill jag (precis som tjejerna ovan) ha en fast och vältränad kropp, men jag tror inte att den kommer av att mesa på gymmet. Det är min åsikt!

En träningskompis

För mig är det viktigt! Det kanske är mindre viktigt för dig? Alla går vi igång på olika saker. Jag går igång på tävlingsmomentet och där matchar bästa träningskompisen mig perfekt. Hon är en underbar blandning av sött och surt och får mig alltid att ta i lite extra (mer så att jag alltid måste tävla och komma upp i hennes nivå). Vi har ruskigt kul när vi kör ihop och har internhumor som få andra. För mig är det viktigt! För mig får det träningen att bli skoj och lustfylld.

I andra situationer vill jag bara vara själv, löpning till exempel. Jag blir stressad av tanken att springa ihop med någon annan och får prestationsångest. Jag kanske svettas för mycket? Jag kanske flåsar? Jag kanske inte orkar?

För mig är det viktigt att jag litar till 100 % på personen och att vi står jämte varandra, inte ett steg före. Det är som ett förhållande, det handlar om att ge och ta. Jag önskar att jag och min kropp vore bättre träningskompisar, att vi skulle kunna ge varandra mer uppskattning. Jag och min kropp ska nog gå i parterapi och jobba ihop oss till det mest sammansvetsade teamet ever!